2 oktober

Hur känner jag nu, en vecka efter första behandlingen?
Fysiskt bra, psykiskt mindre bra. Att jag ska gå och prova peruk idag gör inte saken bättre.

Måndag, den 25 september började alltså behandlingen. Jag kom till sjukhuset klockan nio men de satte inte igång det hela förrän klockan tio. Det började med att jag fick något som heter Mabthera, en antikropp som på något för mig obegripligt sätt går in i cancercellen och liksom programmerar den att förstöra sig själv. Dosen ökades successivt och hela tiden satt det en sköterska vid sängkanten för att kolla så att jag inte fick en allergisk reaktion. Hon kollade dessutom blodtrycket var femtonde minut. Jag blev ganska trött och orkade inte läsa någonting i de tidningar, böcker och jobbpapper jag tagit med mig. Mamma var ju med hela tiden och hon och sjuksköterskan pladdrade på. Rummet fylldes dessutom av andra patienter som kom och gick för att få lite medikamenter som skulle hjälpa upp deras vita blodkroppar och deras trombocyter. Medelåldern (mig borträknad) var ungefär 70 år. De andra patienterna gick hem en efter en (bland annat en lustig man vid namn Vigert som pratade oavsett om någon lyssnade eller inte) men jag blev kvar. Mitt på dagen kom Micaela dit och tog med sig mamma för att äta lunch. Då fick jag lite lugn och ro, det var skönt.
När Mabtheran hade droppat klart och alltihopa fanns inuti min kropp kopplade ”min” sköterska Cecilia på cytostatikan. ”Nu finns det ingen återvändo”, var den smått ödesmättade replik som jag fick ur mig. Det fortsatte droppa.
Vid fyra-snåret fick jag ta min droppställning och gå upp på Onkologavdelning 1 för att avsluta behandlingen eftersom hematologmottagningen stängde för dagen. Dagen hade gått ganska bra fram till dess även om tiden stundtals gick mycket långsamt. När jag befann mig på Onkologen blev allting plötsligt så uppenbart, där ligger man inte om man inte har cancer, så är det bara. Det låg två andra damer i mitt rum, den ena hade opererats för en tumör i kinden och den andra var nästan helt blind p.g.a. (antar jag) en hjärntumör. Detta faktum hade inte direkt någon positiv inverkan på mig.