15 oktober

I tisdags genomfördes den andra cystostatikabehandlingen på lilla mig. Denna gång sov jag genom nästan hela behandlingen som också gick fortare än sist vilket kändes skönt. Jag och pappa kom till sjukhuset klockan nio och det var klart klockan halv fyra.
Jag har nog inte känt mig fullt lika trött den här gången jämfört med sist, kan i och för sig också bero på att pappa inte är lika mycket hönspappa som mamma är hönsmamma. Ätandet har dock gått bättre och jag har nog inte gått ner i vikt alls den här gången.

På måndag kväll upptäckte jag också att håret hade börjat lossna och idag, söndag hänger alltsammans på en mycket tunn och skör tråd. Om jag skulle ställa mig och dra i håret skulle allt försvinna men eftersom jag inte har fått min peruk ännu så har jag inte gjort det. I fredags var jag på ute bland folk men behöll baskern på oavsett vad jag tog mig för.

Ja, jag glömmer bort att jag är sjuk ibland. Jag ville inte skriva eller orkade inte men jag tänker att det nog kan vara intressant att gå tillbaka och läsa lite om hur jag kände och tänkte om några år så där.
Jag vet inte om jag tycker att sjukdomen, cancern är något problem egentligen. Är jag konstig då? Förmodligen. Jag tycker att det är lite skönt med en paus från jobbet t.ex., eftersom jag behövde få lite distans och tänka efter en smula. Reflektera över hur fortsättningen ska se ut.
Problemet är fortfarande detsamma, oavsett sjukdomen, och det är att jag är en desperat ung kvinna som funderar på hur framtiden ska bli. Ska den levas i ensamhet eller i samvaro med en man? Jag funderar så klart (typiskt mig!) på hur de män som korsar min väg i fortsättningen ska ta det faktum att jag har/har haft cancer och att jag inte kommer att ha ett sånt där långt fint hår som en kvinna ska ha. ÄR det viktigt vad de tycker? Ja, det är klart att det är, någon av dem ska ju bli far till mina barn och då måste ju någon av dem finna mig åtminstone en gnutta attraktiv…det är liksom en nödvändig förutsättning.

Vad var det jag sa när jag fick veta att jag hade cancer? Att det var någon som försökte säga mig något. Har jag då lärt mig något? Är jag på väg att lära mig något? Jag vet inte.

I natt, när jag inte kunde sova p.g.a. kortisontabletterna så kände jag mig så ren och främmande. Ren för att jag var på väg att tappa mitt hår och främmande för att jag bär på något som ingen annan i min omgivning bär på, åtminstone inte just nu. Eller egentligen var det nog inte jag som var främmande utan det var de andra. Jag befinner mig i en särskild värld som alla runtomkring hur gärna de än vill inte har tillträde till.

Att det skulle gå dåligt och jag skulle behöva genomgå fler behandlingar finns inte i min föreställningsvärld. Det gör faktiskt inte det.