Veckan före första behandlingen

För drygt tre veckor sedan, den 29 augusti 2006 sökte jag läkare eftersom jag under en tid haft problem med andningen vid ansträngning. Jag var irriterad över att inte kunna träna som tidigare och ville givetvis veta om det var direkt olämpligt för mig att anstränga mig eller om det skulle gå över med tiden.

Förra måndagen, den 11 september 2006 fick jag besked om att jag har en elakartad tumör som sitter mellan lungorna. Efter närmare undersökning av de prover som tagits så fick jag diagnosen lymfom eller lymfkörtelcancer och närmare bestämt en variant som heter Diffust storcelligt B-cellslymfom. Det är en aggressiv form av lymfom som måste behandlas snabbt.
Nu på måndag, den 25 september (inte ens en månad efter det att jag sökte läkare första gången) börjar behandlingen i form av cystostatika eller cellgifter som det mer populärt kallas. Då ska de elaka cancercellerna utsättas för tung artelleribeskjutning och förhoppningsvis utrotas helt. Tyvärr så kommer även oskyldiga snälla celler i min kropp att hamna i skottlinjen vilket förmodligen leder till en massa biverkningar.

Hur har jag då reagerat på allt detta? Med förvånansvärt stort lugnt skulle jag vilja säga. Jag är faktiskt lite förvånad över mig själv eftersom jag brukar vara ledsen och bedrövad över alla möjliga triviala ting i vanliga fall. Jag tror inte att jag kommer att dö men jag är inte direkt rädd för att göra det heller. Jag tycker att det vore värre om pappa eller mamma eller någon annan som jag älskar hade drabbats. Jag menar, då hade jag ju riskerat att bli ensam kvar och fått bära en enorm sorg. Och där kommer vi till det som kanske känns tyngst ändå, tanken på alla omkring mig som får lida, särskilt mamma och pappa tror jag, om de inte lyckas utrota alla de elaka cancercellerna. När jag tänker på det blir jag ledsen. Jag märker också att både mamma och pappa har snuddat vid tanken även om de inte säger någonting.

Vad mer som känns tungt? Inte så mycket för själva behandlingen även om det verkar som att man kan få hundra olika biverkningar. Att jag kommer att tappa håret har jag börjat vänja mig vid. Däremot är jag rädd för att inte kunna få barn i framtiden. En mer diffus oro handlar om att jag kommer att bli stigmatiserad och att killar som jag träffar längre fram kommer att dra öronen åt sig när jag berättar att jag har haft cancer. Den oron kanske också lite grann hänger ihop med risken att bli steril. Kvinnor som får bröstcancer och tvingas operera bort hela eller delar av brösten pratar ju om att det kändes som att bli berövad sin kvinnlighet. Sitter då kvinnligheten i förmågan att bli gravid, föda fram ett barn och amma det? Ja, kanske.

Men som sagt, den dominerande känslan är lugn och beslutsamhet. Jag känner mig beslutsam.
Jag går in i behandlingsperioden med öppna ögon även om jag inte vet vad det kommer att innebära. Jag försöker vara realist och räknar med att jag kommer att må illa och vara väldigt trött. Jag hoppas att jag kommer att klara av de täta cytostatikabehandlingarna så att de kan genomföras som planerat och att jag inte kommer att drabbas av någon infektion som sätter käppar i hjulet. Jag litar på att min goda grundfysik och mitt vanligtvis starka immunförsvar kommer att hjälpa mig. Jag ser fram emot att kunna gå fort, springa och dansa utan att känna mig andfådd på det sätt som jag känner nu.

Och jag tänker inte ”varför händer detta just mig?” Jag menar, jag kanske har utsatts för något som har orsakat detta men om det vet ingen någonting just nu och därför får jag utgå från att det var slumpen. Jag har dock hört någon gång att stress kan utlösa cancer. Jag har ju lidit av först stark yttre stress och sedan inre stress under ganska lång tid.