Fyra dagar efter den fjärde behandlingen. Idag kommer T hit, väldigt snart faktiskt, hennes plan har förhoppningsvis landat redan om inte snöovädret har sinkat hennes resa.
I måndags fick jag se den, tumören alltså. En före-bild och så en efter-bild. Den var otroligt stor från början, det såg ut som att den tryckte ihop lungorna till ungefär hälften av deras egentliga storlek. Jag visste inte att den var så där stor från början, jag hade inte bett om att få se på röntgenbilden och nu tänker jag att det var lika bra. Den var i alla fall 15 cm lång, 14 cm bred och 7,5 tjock. Nu hade den krympt till en 11 cm lång, 6 cm bred och 3,5 cm tjock tingest i mitt bröst. Jag har nog inte förstått, inte insett vad det är som har tryckt mitt bröst på det här sättet. Jag undrar så varför jag inte är mer oroad över min sjukdom. Den bara är där och stör mig eftersom jag måste genomgå en behandling som hindrar mig från att göra vissa saker och som gör att jag har tappat mitt fina tjocka bruna hår. Men det är bara så det ÄR, det går ju inte att vrida tiden tillbaka och försöka förhindra tumören från att alls få fäste i mitt bröst.
Och samtidigt är sjukdomen mitt skydd, min ursäkt för allt just nu. Kanske inte så mycket inför andra, mest inför mig själv. Jag behöver inte ta tag i mitt jobb, fast faktum är att jag längtar lite efter att sitta där på mitt kontor och knåpa framför datorn. Faktiskt. Har inte känt så hittills.
e diel, 30 shtator 2007
e diel, 23 shtator 2007
1:a november
Vad tänker jag idag då? Snarare vad tänkte jag igår. Då tänkte jag på döden, på ett väldigt påtagligt sätt. Formulerade min egen dödsannons, ungefär så här brukar det väl stå ”Vår älskade dotter, syster, faster och vän…” Jag har ganska många titlar faktiskt, är ju inte formellt sett svägerska eftersom Å och E inte är gifta men jag kan nog ändå lägga till även den titeln. Coolast är såklart att vara faster till lilla S, mindre coolt vore om S inte fick lära känna sin faster. Tråkigt, trist, miserabelt. Ok, det var väldigt mycket negativa tankar som tänktes i min säng igår kväll, men de behöver faktiskt också tänkas. Jag VILL faktiskt tänka och prata om döden även om jag tror och hoppas att jag inte kommer att dö av den här sjukdomen. Tanken på döden blir nog lättare att bära då.
Dessa negativa tankar har nog kommit upp just den här veckan eftersom jag har varit på skiktröntgen idag. Det är nu jag kommer att få svart på vitt vad som egentligen har hänt med tumören. Allt, både min egen upplevelse av att symptomen avtagit och siffrorna i doktor Johanssons dator tyder på att tumören krymper. Det var någon dumskalle som föreslog att den kanske inte alls har krympt utan bara flyttat på sig och att jag därför inte känner av andfåddheten längre.
Jag skulle vilja åka ut till en stuga i skogen eller vid havet, till H-viken kanske. Gå långa kylslagna promenader på den knarrande snön och titta på nymånens bleka skära. Komma in i värmen och stampa av sig snön i hallen och snyta sin snoriga näsa. Äta lövbiff med klyftpotatis och bearnaisesås, sedan ta på sig raggsockor och en filt och dricka te framför en gammal långfilm på teve. Det kan gärna få vara julafton också så att jag får lite presenter (ha ha). En flaska lyxig parfym, ett spetslinne och alpackagarn lagom till en varm, stor tröja som jag ska sticka till mig själv.
Vad mer skulle jag vilja? Jag var fasligt sugen på att träna häromdagen så det kan adderas till bilden ovan. Ett stenhårt innebandypass eller en timme aerobics till pulserande musik. Därefter tio minuter bastu (en kvart kan jag nog sträcka mig till) och en lång dusch. Ingen stress i omklädningsrummet. En sväng förbi affären för att köpa mandariner och lite godis och sedan en tupplur i soffan.
Det var de positiva tankarna för dagen. Det har nog svängt ganska mycket det senaste dygnet.
Dessa negativa tankar har nog kommit upp just den här veckan eftersom jag har varit på skiktröntgen idag. Det är nu jag kommer att få svart på vitt vad som egentligen har hänt med tumören. Allt, både min egen upplevelse av att symptomen avtagit och siffrorna i doktor Johanssons dator tyder på att tumören krymper. Det var någon dumskalle som föreslog att den kanske inte alls har krympt utan bara flyttat på sig och att jag därför inte känner av andfåddheten längre.
Jag skulle vilja åka ut till en stuga i skogen eller vid havet, till H-viken kanske. Gå långa kylslagna promenader på den knarrande snön och titta på nymånens bleka skära. Komma in i värmen och stampa av sig snön i hallen och snyta sin snoriga näsa. Äta lövbiff med klyftpotatis och bearnaisesås, sedan ta på sig raggsockor och en filt och dricka te framför en gammal långfilm på teve. Det kan gärna få vara julafton också så att jag får lite presenter (ha ha). En flaska lyxig parfym, ett spetslinne och alpackagarn lagom till en varm, stor tröja som jag ska sticka till mig själv.
Vad mer skulle jag vilja? Jag var fasligt sugen på att träna häromdagen så det kan adderas till bilden ovan. Ett stenhårt innebandypass eller en timme aerobics till pulserande musik. Därefter tio minuter bastu (en kvart kan jag nog sträcka mig till) och en lång dusch. Ingen stress i omklädningsrummet. En sväng förbi affären för att köpa mandariner och lite godis och sedan en tupplur i soffan.
Det var de positiva tankarna för dagen. Det har nog svängt ganska mycket det senaste dygnet.
e enjte, 20 shtator 2007
30 oktober
Mitt mellan den tredje och den fjärde behandlingen.
Jag har sett om alla tre Sagan om Ringen-filmerna, inte alla på samma dag eftersom det skulle innebära dryga nio timmars filmtittande. Jag ser, hur pretentiöst det än låter, berättelserna som en metafor för mitt liv just nu. Ringen är lymfomet, tumören som tynger i mitt bröst och som bara jag kan bära fram till dess att den ska förstöras i Domedagsberget. Frodo är jag som strävar framåt för att nå Mordor och kunna förstöra ringen. Jag har några följeslagare på vägen som ofta tror mer på mig än vad jag själv gör. Som alla älskare av Tolkiens berättelse vet så nådde ju Frodo berget och lyckades förstöra ringen men efteråt när allt var klart (”så levde de lyckliga i alla sina dar”) så kunde inte Frodo återvända till sitt gamla liv. Så känns det för mig. Som att jag kommer att klara det men jag kommer inte att kunna återvända till mitt gamla liv. Jag kanske ska bli munk i Tibet eller nåt i den stilen. Fast det tycker jag låter fasligt tråkigt faktiskt. Övervintrad hippie på Ibiza vore lite mer i min stil kanske? Bubblan, avskärmningen från omvärlden som jag lever i, kommer inte att försvinna. Jag vet inte om det här är hemskt eller sorgligt eller orättvist, det bara ÄR liksom. Men ibland så tänker jag också att ena halvan av mig är Frodo som efter avslutat uppdrag reser iväg med alverna till en fjärran strand och den andra halvan är Sam som gifter sig och skaffar sig två rödlockiga barn (ja, ja, det kanske inte är så troligt att mina barn blir rödlockiga men det vore ju lite coolt). Det är väl den positiva inställningen antar jag.
Jag har sett om alla tre Sagan om Ringen-filmerna, inte alla på samma dag eftersom det skulle innebära dryga nio timmars filmtittande. Jag ser, hur pretentiöst det än låter, berättelserna som en metafor för mitt liv just nu. Ringen är lymfomet, tumören som tynger i mitt bröst och som bara jag kan bära fram till dess att den ska förstöras i Domedagsberget. Frodo är jag som strävar framåt för att nå Mordor och kunna förstöra ringen. Jag har några följeslagare på vägen som ofta tror mer på mig än vad jag själv gör. Som alla älskare av Tolkiens berättelse vet så nådde ju Frodo berget och lyckades förstöra ringen men efteråt när allt var klart (”så levde de lyckliga i alla sina dar”) så kunde inte Frodo återvända till sitt gamla liv. Så känns det för mig. Som att jag kommer att klara det men jag kommer inte att kunna återvända till mitt gamla liv. Jag kanske ska bli munk i Tibet eller nåt i den stilen. Fast det tycker jag låter fasligt tråkigt faktiskt. Övervintrad hippie på Ibiza vore lite mer i min stil kanske? Bubblan, avskärmningen från omvärlden som jag lever i, kommer inte att försvinna. Jag vet inte om det här är hemskt eller sorgligt eller orättvist, det bara ÄR liksom. Men ibland så tänker jag också att ena halvan av mig är Frodo som efter avslutat uppdrag reser iväg med alverna till en fjärran strand och den andra halvan är Sam som gifter sig och skaffar sig två rödlockiga barn (ja, ja, det kanske inte är så troligt att mina barn blir rödlockiga men det vore ju lite coolt). Det är väl den positiva inställningen antar jag.
e martë, 18 shtator 2007
22 oktober
Två dagar före den tredje behandlingen.
Jag känner mig lite trött men förmodligen inte mer än normalt en söndagkväll när klockan snart är nio. I tisdags fick jag min peruk, tillklippt och så fin som det gick att göra den. Då hade jag också bestämt mig för att raka av håret. M och min bror hjälptes åt att göra det med min brors hårtrimmer. Det var coolt! Jag såg väldigt fin ut och kände mig oerhört mäktig. Lite läskigt var det dock när håret började falla av och till slut låg där i en hög på golvet, tjock, mörkt. M och min bror kunde knappt slita blicken från mig. Det tyckte också att jag såg mäktig ut. Jag kände mig så speciell och då inte på ett negativt sätt. Men morgonen därpå, då jag hade bestämt mig för att gå till jobbet, blev svårare. Jag visste inte om jag skulle ta på mig peruken trots att jag tycker att den är alldeles för ”fluffig” och liksom tillgjord. Jag tyckte att jag var mycket snyggare i en sjal virad runt huvudet och ett par snygga örhängen. Men hur skulle jag göra om jag gick till jobbet med sjalen och sen, en annan dag, kände för att ha peruken istället? Skulle det inte bli märkligt då? Efter att ha ringt både till min bror och till M för att be om råd så virade jag sjalen runt huvudet och gick iväg. Det hela blev väldigt odramatiskt, jag kände mig inte uttittad och jag tog lite grann greppet över situationen själv genom att säga något om att jag hade skaffat mig en ny stil till alla jag mötte.
Igår var jag på stan och försökte hitta några fler passande sjalar som jag kan variera med. Hittade en svart som var ganska bra men upptäckte senare att den tyvärr kliade lite. Den lila, silkiga som jag hade sedan tidigare är perfekt i både längd och bredd så det blir nog svårt att hitta en som är lika bra.
Imorgon är det dags att träffa doktor Johansson igen och på tisdag genomförs alltså behandling nummer tre. Jag är inte särskilt orolig. Men jag undrar väldigt mycket om tumören faktiskt krympt. Det känns ju så eftersom jag inte har några problem med andnöd som jag hade före första behandlingen. Jag är övertygad om att de vätskor som sprutats in i min kropp för att attackera cancercellerna har haft avsedd verkan och att tumören har krympt ihop ordentligt.
Jag känner mig lite trött men förmodligen inte mer än normalt en söndagkväll när klockan snart är nio. I tisdags fick jag min peruk, tillklippt och så fin som det gick att göra den. Då hade jag också bestämt mig för att raka av håret. M och min bror hjälptes åt att göra det med min brors hårtrimmer. Det var coolt! Jag såg väldigt fin ut och kände mig oerhört mäktig. Lite läskigt var det dock när håret började falla av och till slut låg där i en hög på golvet, tjock, mörkt. M och min bror kunde knappt slita blicken från mig. Det tyckte också att jag såg mäktig ut. Jag kände mig så speciell och då inte på ett negativt sätt. Men morgonen därpå, då jag hade bestämt mig för att gå till jobbet, blev svårare. Jag visste inte om jag skulle ta på mig peruken trots att jag tycker att den är alldeles för ”fluffig” och liksom tillgjord. Jag tyckte att jag var mycket snyggare i en sjal virad runt huvudet och ett par snygga örhängen. Men hur skulle jag göra om jag gick till jobbet med sjalen och sen, en annan dag, kände för att ha peruken istället? Skulle det inte bli märkligt då? Efter att ha ringt både till min bror och till M för att be om råd så virade jag sjalen runt huvudet och gick iväg. Det hela blev väldigt odramatiskt, jag kände mig inte uttittad och jag tog lite grann greppet över situationen själv genom att säga något om att jag hade skaffat mig en ny stil till alla jag mötte.
Igår var jag på stan och försökte hitta några fler passande sjalar som jag kan variera med. Hittade en svart som var ganska bra men upptäckte senare att den tyvärr kliade lite. Den lila, silkiga som jag hade sedan tidigare är perfekt i både längd och bredd så det blir nog svårt att hitta en som är lika bra.
Imorgon är det dags att träffa doktor Johansson igen och på tisdag genomförs alltså behandling nummer tre. Jag är inte särskilt orolig. Men jag undrar väldigt mycket om tumören faktiskt krympt. Det känns ju så eftersom jag inte har några problem med andnöd som jag hade före första behandlingen. Jag är övertygad om att de vätskor som sprutats in i min kropp för att attackera cancercellerna har haft avsedd verkan och att tumören har krympt ihop ordentligt.
Abonohu te:
Komentet (Atom)