30 oktober

Mitt mellan den tredje och den fjärde behandlingen.

Jag har sett om alla tre Sagan om Ringen-filmerna, inte alla på samma dag eftersom det skulle innebära dryga nio timmars filmtittande. Jag ser, hur pretentiöst det än låter, berättelserna som en metafor för mitt liv just nu. Ringen är lymfomet, tumören som tynger i mitt bröst och som bara jag kan bära fram till dess att den ska förstöras i Domedagsberget. Frodo är jag som strävar framåt för att nå Mordor och kunna förstöra ringen. Jag har några följeslagare på vägen som ofta tror mer på mig än vad jag själv gör. Som alla älskare av Tolkiens berättelse vet så nådde ju Frodo berget och lyckades förstöra ringen men efteråt när allt var klart (”så levde de lyckliga i alla sina dar”) så kunde inte Frodo återvända till sitt gamla liv. Så känns det för mig. Som att jag kommer att klara det men jag kommer inte att kunna återvända till mitt gamla liv. Jag kanske ska bli munk i Tibet eller nåt i den stilen. Fast det tycker jag låter fasligt tråkigt faktiskt. Övervintrad hippie på Ibiza vore lite mer i min stil kanske? Bubblan, avskärmningen från omvärlden som jag lever i, kommer inte att försvinna. Jag vet inte om det här är hemskt eller sorgligt eller orättvist, det bara ÄR liksom. Men ibland så tänker jag också att ena halvan av mig är Frodo som efter avslutat uppdrag reser iväg med alverna till en fjärran strand och den andra halvan är Sam som gifter sig och skaffar sig två rödlockiga barn (ja, ja, det kanske inte är så troligt att mina barn blir rödlockiga men det vore ju lite coolt). Det är väl den positiva inställningen antar jag.