26 november

Fem dagar efter den femte och näst sista behandlingen. E, Å och S har varit här hela helgen. Svante är så vansinnigt söt, en riktigt riktig baby!

Jag är vansinnigt trött idag. Kanske har det än en gång blivit lite för mycket den här helgen. Jag har dock väldigt svårt att ta det lugnt särskilt när jag som den här helgen har haft besök. Och jag menar, det här ju inte varje dag som E, Å och S kommer och hälsar på. Jag har också svårt att somna, antagligen p.g.a. det kortison som jag måste äta behandlingsdagen och fyra dagar framåt. Har fått insomningstabletter men igår kväll fungerade inte ens det. Förra fredagens blodprover visade på ett blodvärde på 97 vilket ju inte är så mycket. Förmodligen är det kombinationen lågt blodvärde, kortison och trötthet vid cancer ”fatigue” som gör mig hyfsat utmattad så här på söndag kväll. Litegrann som efter en rejäl festkväll bortsett från att jag inte är illamående. Apropå ”fatigue” så har jag läst att den bästa medicinen mot denna typ av trötthet faktiskt är fysisk aktivitet. Även om vi har promenerat en del så har det inte blivit några långa stunder. Imorgon hoppas jag att solen skiner på mig när jag tar mig ut på Gammlia för någon timmes promenad.

Jag måste också erkänna att jag är orolig. Nu har jag bara en behandling kvar men risken finns att allting börjar om igen efter nyår. Om det finns kvar rester av tumören så måste jag nämligen gå igenom en stamscellstransplantation och det lär bli jobbigare än den behandling som jag har fått utstå nu. Men jag har ju varit positiv hittills och jag vill och får inte tappa den känslan. Den är nödvändig! Kanske kommer jag att behöva en del peppning dock. Men jag vet inte heller säkert att det kommer att bli en ny behandling.

Lite småarg är jag också över att jag har hyfsat ont i vänster hand efter att ha virkat alltför mycket! Har massor av saker som jag vill få ihop till jul.